Torsdagen 20e november klubbar Sveriges riksdag igenom Lissabonfördraget, det fördrag som enligt sina egna regler redan har fallit genom Irlands nej. Detta fördrag som innebär gigantisk maktöverföring på den svenska riksdagens bekostnad.
Detta fördrag som befäster marknadsliberalism och militär upprustning; som underlättar för underbudskonkurrens och social dumpning - som kort och gott grundlagsfäster moderatpolitik - ska igenom till varje pris utan vare sig debatt eller diskussion, utan juridiskt bindande undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen. Varför?
Därför att det blir lättare att fatta beslut säger moderaterna. Därför att det blir mer demokrati för pengarna, säger folkpartiet. Därför att LO-ledningen inte vill något annat, säger bland annat Morgan Johansson, riksdagsledamot för s, under en het debatt om Lissabonfördraget och kollektivavtalen, i en fullsatt ABF-sal.
Oavsett sanningshalten i det påståendet hamnar man slutligen i frågeställningen: vems ärenden springer Lissabonkramarna? Vem är det som tjänar på marknadens överhöghet; på att militär upprustning blir upphöjt till grundlag? För med Lissabonfördraget blir en politisk inriktning fördragsfäst.
Så här: Om Lissabonfördraget är svaret, då måste rimligtvis följande frågor ha ställts:
Hur kan vi begränsa fackens styrka?
Hur upprätthåller vi konkurrens über alles ?
Hur befäster vi marknadsliberalismen?
Hur blir vi en militär stormakt?
Vi är många som jobbat för att få till en folkomröstning, men mötts av ett kompakt motstånd från både alliansens partier och socialdemokratin.
Deras argument har gått ut på att Lissabonfördraget är bättre än det nu rådande Nicefördraget och att det därför måste träda i kraft så fort som möjligt; att det inte handlar om någon avgörande maktöverföring; att vi i Sverige har en tradition att inte folkomrösta kring lagstiftningsfrågor; att fördragsfrågan inte är en tillräckligt avgränsad fråga och att frågor som lämpar sig för folkomröstning ska vara tydliga - exempelvis ja eller nej till EMU; att vi en gång sagt ja till EU och därför inte kan konstra nu.
Om detta hade vi behövt prata, debattera och diskutera, inte minst för att undvika en svekdebatt längre fram.
Dock: Den dystra prognosen till trots befinner vi oss paradoxalt nog i ett urstarkt förhandlingsläge, och gör så fram till och med 20e november, då det ska tryckas på knappar i riksdagen.
Lissabonkramarna vill få igenom fördraget så fort som möjligt utan knussel, och den desperationen kan användas mot dom. Med andra ord: Vi kan nyttja läget till att villkora godkännandet.
88 riksdagsröster krävs det för att blockera ratificeringen. 88 röster för att kunna rädda den svenska modellen.
Från arbetarrörelsens håll måste man se till att rädda det som räddas kan och därför kräva juridiskt bindande undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen: Ge oss undantag, annars blockerar vi beslutet!
Svårare än så är det inte. Det handlar blott om politisk vilja. Yes, we can, skulle man kunna säga.
Och det är Socialdemokraterna som sitter med avgörandet i sin hand.
------------------------------------------------------------------------------------------
Om inte Yes We Can kommer, vad har vi då att se fram emot?
- Grundlagsfäst moderatpolitik
När hände det?
- När du fikade
Etiketter: EU, Konstitutionen