En man på riktigt.

Följande svulstiga rader kom för mig: "Ingen svensk, vare sig före eller efter honom, har nått samma hjältestatus. Han var Göran Kropp, Jan Guillou och Peter Englund i en och samma person fast tio gånger större".

Det är rader som beskriver Sven Hedin, den gamle nazisten och reseskildraren. En bok med titeln "Äventyr på riktigt" har just kommit ut, vilken skildrar Hedins liv och leverne. Två frågor kommer upp i samband med den svulstiga beskrivelsen av Sven:

1. Om man förkroppsligar Göran Kropp, Jan Guillou samt Peter Englund - hur ter man sig då? Är man då en uppblåst, jätteöverdimensionerad badboll - utan någon som helst distans till sig själv - som studsar än hit, än dit och som spricker i solen, fast lika glad ändå? (om man nu kan vara en studsande, glad badboll vill säga).
2. "Äventyr på riktigt" föranleder frågan: Vad är ett oriktigt äventyr? Är det när man sitter på en ponnyrygg med ridhjälm? Behöver man vara född med snopp för att tjonga iväg ett "riktigt" äventyr?

Coolt i så fall. Där bör vi ju ligga i lä, eller hur man ska tolka det.

Själv är jag och mina väninnor också tre i en, fast x tjugo: Jag skulle säga att tankarna bör föras till historiska profiler som Medusa, och liknande. Och att man kanske bör se upp. Vill dock tillägga att ingen av oss har tendenser som pekar åt nazze-håll.