Överflödskultur piggar upp.

På Nationalmuseum i Stockholm pågår en utställning om konstnären - och målaren Alexander Roslin - socitetsmålaren numero ono. Roslin ordnade det så bra för sig att han under sin livstid hann bli berömd och eftertraktad, flerfalligt belönad och rikligt betald innan han föll av pinn. Det är inte många konstnärer som lyckas med det konststycket. Dessutom fick han i slutskedet av sitt liv en egen våning på Louvren i Paris. En arbetslya med klass, skulle man kunna säga.

Alexander gjorde det som än i dag inbringar en god portion stålar; nämligen att ta folks ego på allvar. Han var en av sin tids stora porträttmålare och hade kungligheter från när och fjärran som kunder. Gustav III och Katarina den Stora hör till favoriterna, men även fint folk i Frankrike och Italien såg till att bli avbildade av Roslin, innan åldern hann ifatt dom.

Till saken hör att hans fru också kunde titulera sig målare och konstnär, men så mycket mer än så förtäljer inte Nationalmuseums utställning. Men å andra sidan får vi veta att han föddes i Malmö 1718 och att han tillbringade ett par år i hamnstaden Karlskrona (min födelsestad), att han lämnade Sverige för att knyta kontakter med det franska hovet och att pengarna rullade in, samtidigt som den franska revolutionen stod i blom. Huvudet fick han behålla, vilket inte alla hans kunder kom att få. Marie Antoinette vet vi ju hur det gick för.

Alexander Roslins tavlor är fantastiska att begrunda för alla oss som fascineras av sammet, siden och vackra, broderade mönster på svulstiga klänningar och gedigna rikemansdräkter. När Roslin målar sammet och siden, är det som om man skulle kunna sträcka ut sin egen hand, stryka lite lätt på tavlan, och då känna själva materialet under händerna: Mjukt och inbjudande - skimrande och prassligt.

Det sägs att Katarina den Stora vart missnöjd med sitt helfigursporträtt, av den enkla anledningen att hon tyckte att det yttre inte talade till hennes fördel. Med andra ord: Hon såg inte tillräckligt fager ut, så som det anstod en kejsarinna av rang och börd. Gutav III däremot, klagade aldrig över sina utstående koögon.

Har man en eftermiddag över, så ta då och besök denna utställning. Överflödskultur piggar upp i höstrusket. Vid det här laget vet väl alla att borgarna har sabbat förutsättningarna för tillgänglig kultur för alla, och det kostar 80 kronor för ett besök, men då kan du gå ut och in hela dagen (varför man nu skulle vilja det), men det var så tjejen i infodisken marknadsförde priset.

Och kanske har du turen att stöta på någon kändis därinne. Själv stod jag jämte justitiekansler Göran Lambertz och beundrade en målad kropp, som var klädd i röd sammet.