Förödande rekord.

För två somrar sedan var det en rekordsommar för överfallsvåldtäkter i Malmö. Jag hade precis flyttat dit och det var ett hett samtalsämne bland mig och mina tjejkompisar. Våldtäkterna skedde i buskage mitt i bostadsområden, på cykelbanan, bakom bajamajor under Malmöfestivalen, i taxibilar etc etc. Det stod var och varannan dag om dessa våldtäkter.

Likaså förra sommaren befann jag mig i Malmö under en stor del av augusti. Samma visa igen; rubriker om överfallsvåldtäkter begångna i sommarnatten eller under morgontimmarna. Vi satt återigen – jag och mina tjejpolare – och snackade om det jävliga i att vara så utsatt som tjej/kvinna; att vara nojig över varenda man som går bakom en kvällstid/nattetid/tidig morgon. Att vi alla har våra egna erfarenheter av att bli antastade, förföljda och hotade.

Vi var kanske fem, sex tjejer som satt där på Ölkaféet på Möllevången i Malmö och lassade upp story på story som vi själva varit med om eller vänner (kvinnliga) till oss varit utsatta för. Vi kom fram till att vi faktiskt inte känner en enda brud som INTE råkat ut för något. Det rörde sig om allt från otäcka samtal från okända män till rena överfall. Alla kände till någon som blivit våldtagen. Det är skrämmande.

När jag och min vän Lisa, den aktuella kvällen, tog oss hem från Ölkaféet – hon var kanske ett på natten – var det en bil fullsatt med unga män som följde efter oss; saktade in, körde runt oss och skrek saker till oss. Man kan ju bli manshatare för mindre.

Samma månad blev en av våra gemensamma vänner överfallen på vägen hem till sin lägenhet. Också det i Malmö. Hon gick på trottoaren när hon hörde någon köra omkull med sin cykel. Hon vände sig om och såg då en man ligga till synes orörlig på gatan. Hon går tillbaka för att höra efter hur han mår; om han behöver hjälp. Han reser sig upp och tittar på henne och hon hinner tänka att det är något som inte stämmer. Han tar sats och kastar sig upp i ett språng trycker upp henne mot närmsta husvägg och försöker våldta henne. Hon skriker som besatt och gör motstånd. Det hjälper. Han släpper henne, tar upp sin cykel, sätter sig på den och innan han kör iväg skriker han ”ha en trevlig kväll” och så skrattar han högt. Så ofattbart sjukt. Hon ringer polisen och anmäler händelsen. Hon ringer sina vänner och vi lyssnar och kan knappt fatta det oerhörda.

Morgonen därpå läser vi om överfallet i tidningen – rubricerat som ett våldtäktsförsök – men vi läser också om en fullbordad våldtäkt några hundra meter längre bort från platsen, där vår vän blev överfallen. Signalementet stämmer överens med den man som försökte våldta henne. Han lyckades inte första gången men andra…Det är så att man vill spy.

Naturligtvis tänker man på det här när man läser dagens Stockholm City och rapporteringen kring de överfallsvåldtäkter som begåtts i Stockholm och dess förorter de senaste dagarna. Det talas även den här sommaren om rekord. Ett förödande sådant.

Saker man inte blir förvånad över:

Tour de Fusk har än en gång frambringat en dopad segrare: Floyd Landis.

Kolera.

Efter idogt badande i sydöstra Blekinge får man ju vara glad att man slapp undan det här: Kolera i Östersjön.

Två män i Karlskrona och Ronneby har insjuknat i en "extremt sällsynt" kolera. Båda har smittats när de har badat.

Jag vill veta vem som går bakom mig.

Tre överfallsvåldtäkter i natt. Undrar hur många som blev våldtagna i sina hem; i sitt eget sovrum? Tre kvinnor har fått sina liv abrupt avbrutna. Kommer de någonsin att kunna återgå till det dom just - med våld - blivit avtvingade?

Kommer dom, någonsin, att kunna sova lugnt och tryggt utan mardrömmar? Ta kvällspromenaden utan att ideligen vända sig om för att se vem som går bakom dem? Kommer dom kunna lita på en man igen; kunna känna en annans händer på sin kropp utan att drabbas av äckel och vämjelse? Kommer dom anklaga sig själva? Kommer någon annan att anklaga dom för att "klätt" sig för våldtäkt, varit dum nog att stanna ute efter mörkrets inbrott, gått hem själva?

Mäns våld kostar. Det kostar liv. Det kostar samhälleliga resurser. Vem står för notan?

Det är läge för återbetalning.

Buffertzon.

Det kallas buffertzon. Ett torrt och knastrande ord; sterilt. Det pratas om buffertzon, precis som om det vore ett område sedan länge avbefolkat. Precis som om det vore en sträcka, vilken som helst, mellan två landmärken. Jag hör reportrar, som med pedagogisk röst, förklarar att den FN-ledda fredsstyrkan förmodligen kommer att vara belägen i "den buffertzon Israel håller på att skapa, för att tränga bort Hizbollah". Precis som om det vore lite grus som ska skyfflas undan för att få vägen ren från eventuella stenskott.

Det är ju människor som har sina liv förborgade - i denna så kallade buffertzon - som håller på att "skyfflas" undan. Dom förgörs och fördrivs i denna stund. Den buffertzon, som den Israelsiska militären gör allt större och större är ett brinnande inferno; blodsbesudlad mark. Det är alltså där som den FN-ledda fredsstyrkan ska landsättas. Som om det vore endast ett vakuum mellan två världar, när det i själva verket är utraderade liv som utgör jordmånen.

Hur är det möjligt?

Hur är det möjligt att enas om en FN-ledd fredsstyrka i Libanon, men inte ett omedelbart eldupphör?

...Och då kanske det blir så här

Illustration: Ulf Lundqvist

Ett år till nästa semester...

Illustration: Ulf lundqvist

Ålagille.

I dagarna ska jag ställa till med ett ålagille. Kulinariskt medvetna vänner från Stockholm tjatade till sig rökt ål från Blekinge (det landskap jag härstammar ifrån). Eftersom jag är en lojal vän gav jag mina morföräldrar uppdraget att köpa "en ganska stor ål" från traktens rökeri. Själv var jag och badade. Jag gav dom 250 riksdaler och tänkte att man får väl ett par odjur för det.

Och mycket riktigt: ett monster på två kilo framförskaffades och lite lätt ansträngd släpade jag med den på tåget - i handväskan (ja, det är sant) - tillbaka till Stockholm igen. Jag tyckte att jag borde ha fått mer ål för pengarna om jag ska vara ärlig. Då jag dryftade det här med snobbkulinarikern och gode vännen Aron Etzler, som var en av dom som tjatade till sig ål,utbrast han: "Det är ju hur billigt som helst, fattar du vad det egentligen kostar?" Nej, sade jag, eftersom jag

1. inte gillar ål
2. sällan går i fiskbutiker eller rökerier.

"Det kostar runt 390 spänn kilot i vanliga fall", skrek Aron i luren.
Helt absurt. Men i alla fall, nu ska dom få äta upp fisken/djuret och det under ganska så högtidliga former. Ett ålagille består av ål, ål och ål i olika former samt öl+sprit. Det hela avslutas traditionsenligt med äppelkaka.

När jag googlade på "Ålagille" för att få tag på recept till rätterna, som bör serveras, fann jag följande citat av en, för mig, helt okänd man med namnet Orvar Nilsson:

Det finns bara ålagillen och riktiga ålagillen. Ett riktigt ålagille är när en samling karlar i skymningen går in i en ålabod för att äta ål och kommer därifrån i gryningen och ingen vet vad som hände därinne. Inte ens de som var med.

Låter lite dramatiskt. Bara karlar också...läskigt.

Lysande om borgerlighetens dubbelmoral.

Jag kom just över fredagens "Nyhetspanelen" som sänds i SVT:s Gomorgon Sverige. Flammans chefredaktör Aron Etzler, DN:s Peter Wolodarski samt journalisten Lena-Katarina Swanberg skulle tycka till om bland annat evakueringen från krigets Libanon. Etzler var lysande. Han pulvriserade Wolodarski och den borgerliga dubbelmoral han företräder.

Jag säger inte mer, utan se inslaget själva! Klicka på fredagens sändning.

Mad Man Mauricio.

Om Nyamko Sabunis förslag - kring obligatoriska gynundersökningar av alla högstadieflickor - för att på något underligt sätt förebygga och bekämpa "hederskulturens fysiska och psykiska våld" var obehagligt, så har det nu toppats av Mad Man Mauricio Rojas. I dagens Expressen propagerar han för att på ett mer liberalt(?) sätt tillämpa förslaget. Han skriver:

Den obligatoriska gynkontrollen av alla flickor vid grundskolans högstadium är ett mycket långtgående ingrepp i flickornas integritet. Liknande ingrepp ska i ett liberalt perspektiv begränsas till ett nödvändigt minimum och motiveras med noggrannhet. Det måste finnas en restriktiv proportionalitet mellan åtgärd och problem för att inte öppna vägen för en storebrorsstat.

Att folkpartiet kommer med förslag, som både är integritetskränkande och bidrar till "storebrorsstat", är det förstås inget snack om (även om dom själva saknar sjukdomsinsikt), men vad är då inte Mad Mans´förslag om att istället "bara" begränsa kontrollen

till dem med rötterna i ett antal afrikanska länder samt några av länderna i Mellanöstern.

Har han inga gränser denna man? Vad ska nästa förslag bli: Att passa på att sterilisera flickorna när dom ändå har benen upp i vädret? Man tror ju inte sina ögon och öron när man läser hans debattinlägg. Tänk om ett sådant förslag skulle vinna gehör? Då är vi tillbaka vid tiden för Davidstjärnan.

Är du mörkhyad, kommer du från den afrikanska kontinenten och är till könet flicka, får du räkna med tvångsgynundersökning. Jag finner inte orden, så sjukt är det. Undrar om Rojas blivit lobotomerad? Och om det i så fall skedde före eller efter han gick med i Folkpartiet? Vi kanske skulle ställa krav på att manliga och en del kvinnliga folkpartister tvångslobotomerades och sattes i säkert förvar. Helst i en bunker, på en undanskymd plats i en bortglömd del av världen. Kanske i det mörkaste Afrika?

Taggad.

Och så var man på jobbet igen. Taggad. Jag delade nämligen ut flygblad i morse, innan jag satte mig på tunnelbanans blå linje, in mot Kungsholmen och arbetet på Vänsterns partikansli. Flygbladen jag försökte sprida bar rubriken "Ingen vapenexport till krigförande länder" - ett av V:s krav i valrörelsen. Jag blev både glatt överraskad och heligt förbannad när jag stod där i morgontimmarna med min bunt i Husby centrum.

Så gott som alla utomeuropeiskt födda stannade till, ville ha ett, gick några steg och stannade för att läsa. Många gjorde tummen upp, spärrvakten kallade på mig och undrade vad jag delade ut. När han såg vad det rörde sig om, så ville han också ha ett. Fruktkillen på torget kom fram och gav mig en nyöppnad banan och ville också läsa vad som stod på lapparna. Det var äldre damer, tuffa killar, skröpliga gubbar och unga tjejer som stannade upp, gav en uppmuntrande blick eller ett vänligt ord. Dom höll med: Inga vapen till krigförande länder!

Det som gjorde mig sjukt arg var att knappt en enda etnisk svensk, ansåg att det rörde dom. Dom vägrade stanna, tittade förbi mig, skyndade på stegen - ville inte ha; ville inte läsa. Nonchalanta ynkryggar. Jag kände en primitiv lust att fysikiskt ge mig på dom; dra i tröjärmen och tvinga dom att öppna sina slöa ögon; att ta ställning. Världen brinner ju - ska det vara så svårt att fatta!?