Aftonbladet hänger på.

Jag såg idag att Aftonbladets huvudledare handlar om det jag skrev om igår, nämligen att det inom EU nu pågår en diskussion om att utarbeta ett "integrationskontrakt", som ska skrivas på av alla som söker sig till EU. "Västliga" värderingar ska läras ut. Aftonbladet skriver:

Kunskaper i dessa värderingar och i språk ska testas, likaså kunskaper om det nya landets centrala institutioner. Frågan är hur många tyskar, fransmän eller polacker som skulle klara testet. Och vad västerländska värderingar är

Det är en horribel utveckling som sker i det dolda. Det måste till en diskussion om vart vi är på väg. I senaste Eurobarometern (nr 64) framgår det att svenskarna är ”mer missnöjda med EU än andra européer”, de tycker att deras röst räknas allt mindre, de är skeptiska till att EU blir mer av en politisk union, mot att mer makt överförs till EU, till att EU får en konstitution. EU måste bli en valfråga.

Per Gahrton (mp) och Christer Wälivaara (internationell sekreterare på Byggnads) skriver idag mycket läsvärda artiklar, publicerade på Europaportalen, i ämnet. Läs och begrunda!

Integrationskontrakt för invandrare.

När svenska Migrationsverket använder sig av en urvalsprocedur, som bland annat grundar sig på integrationspotential, dvs. hur bra den eller den flyktingen kommer att göra sig i Sverige (tidigare inlägg om det här), undrar man ju hur det ser ut i övriga Europa. Är det lika absurt där som här? Tja, kanske rent av värre, absolut inte bättre. Ska obligatoriskt språktest införas för invandrare som vill bli svenska medborgare? Den frågan är nu aktuell inom EU.

Förra veckan enades G6 länderna, dvs. dom sex största EU-länderna med Tyskland, Frankrike och Storbritannien i spetsen, om att föreslå vad man kallar för ett integrationskontrakt för invandrare. Den som vill bli medborgare ska bland annat lova att respektera västliga värderingar. Storbritanniens justitieminister Charles Clark sade rent ut efter mötet att uppfyller man inte lojalitetsförklaringen till traditionella västliga värderingar ska man kunna utvisas från EU.

Det här finns redan i Nederländerna – där måste sen två veckor tillbaka den som söker uppehållstillstånd godkännas i en examen. Innan examen har tester gjorts, som i sig kostar 350 euro, ca 3000 svenska kronor. Folk från övriga EU-länder, Australien och USA behöver inte göra testet, innan dom ansöker om att bli nederländska medborgare. Det är ju uppenbart att det är muslimerna holländarna och G6 länderna vill komma åt. Liknande tester finns också i Danmark, Storbritannien och i vissa delstater i Tyskland.

En fråga: Är rasism en västlig värdering?

För mer info: Lyssna på Studio Ett från 28 mars. Rubriken är: Språktest.

Ytterligare attacker på svenska kollektivavtal.

Läste just en vecka gammalt nummer av Dagens Industri och ser till min förvåning att centerns Lena Ek ropar på hjälp. Anledningen till nödropet är ytterligare attacker på svenska kollektivavtal. Bakgrunden är följande:

EU-kommissionen vill reglera rätten att flytta med sig tjänstepensioner, när man byter jobb på EU:s inre marknad. Förslaget ska snart upp i industriutskottet i EU-parlamentet, där Lena Ek sitter. Det jobbiga är att det svenska systemet med tjänstepensioner, för ett helt kollektivavtalsområde, inte finns på samma sätt någon annanstans inom EU. I stället har varje företag ofta sitt eget pensionssystem. I Frankrike och Finland regleras pensionerna i lag och faller under statens tillsyn. I de nya medlemsländerna finns knappt några tjänstepensioner alls.

Ek vill enligt egen utsago få hjälp med argumentation mot kommissionens förslag:

“Om jag inte får hjälp med konstruktiva argument som håller på EU-nivå så tror jag inte att 19 svenska EU-parlamentariker kan göra något denna gång”

Hon vänder sig till både LO och Svenskt Näringsliv, men dom verkar allmänt trötta. LO och Svenskt Näringsliv är eniga (oroväckande) om att de svenska arbetstagarnas tjänstepensioner är en uppgörelse om hur arbetsgivarens ersättning för arbete ska fördelas mellan lön, ledighet och pension. Parterna konstaterar att "vårt" synsätt på tjänstepensioner inte finns i andra länder och därför har Sverige "svårt att få gehör" i Europafacket och den europeiska arbetsgivarorganisationen Unice.

Så var vi där igen. Tryck från EU att ändra på grundläggande trygghet. Det har gått så långt att till och med en borgare som Lena Ek börjar bli bekymrad. Att hon behöver hjälp med argument och underlag för att kunna gå emot förslaget är inte förvånande, Centern har ju inte direkt gjort sig kännt för att värna arbetsrätt och social trygghet. Det är inte Svensk Näringsliv heller. Förhoppningsvis jobbar LO fortfarande för det.

Har du integrationspotential?

Visste du att Migrationsverket åker på så kallade uttagningsresor? Nej, det är nog inte många som hört det förut. Samhällsprogrammet Faktum - på svt - upplyste om fenomenet i måndagens program.

Varje år ska några av de mest utsatta flyktingarna i världen komma till tryggheten i Sverige. Av Sveriges kvot av 1 700 flyktingar tog vi bara emot 1 200 förra året. Och de väljs ut på märkliga grunder.

Det uppdagades att det inte är bara skyddsbehovet som spelar roll, utan också hur de kan tänkas passa in i det svenska samhället. Hundratals flyktingar lämnas varje år kvar i lägren på grund av de hårda svenska reglerna, som får kritik av både FN och Amnesty.

Ordet som används i Migrationsverkets urvalsprocedur är ”integrationspotential”. Så när dom reser runt i världens flyktingläger är det inte endast skyddsbehovet som avgör, vilket åtminstone jag trodde var fallet (och även migrationsministern Barbro Holmberg), utan om personen ifråga kan anpassa sig till det svenska samhället. Det är absurt. När anses en människa ha integrationspotential, undrar man ju då? Har en handikappad person det, eller en analfabet? Vad med sjuka, blinda och lytta personer? Fattiga?

Uppenbart är att Nalin Pekgul anses ha integrationspotential. Hon hyllar det svenska kungahuset i en bok, som kommer ut till kungens födelsedag och får som tack en usel och pinsam artikel i samma ämne publicerad på DN debatt: en slags klapp på det svarta huvudet. Hon blev med den artikeln, vad man skulle kunna kalla för, nyttig idiot. Är det dessa kvalitéer som efterfrågas?

Flickskola

För ett och ett halvt år sedan arbetade jag som lärare på ett gymnasium i Malmö. Den upplevelsen fick mig att skriva ett par krönikor för Flamman. Bland annat en med rubriken "Flickskola". Jag kom att tänka på den när jag under helgen uppmärksammades på att Folkpartisten Jan Björklund kunde tänka sig att dela in lektioner efter kön. Men inte för att tjejer skulle kunna ta mer plats, utan för att KILLARNA behövde mer uppmärksamhet. Skulle inte tro det. Här kommer mina reflektioner, som lärare, efter ett par månader in på terminen:

”Gresa inte med benen, det luktar illa”, säger killklasskamraten till tjejklasskamraten inne på skolbibblan. Jag frågar honom, naturligtvis, varför han själv sitter och brer ut sig om det nu skulle lukta så illa. Han kommer med en massa trams om att tjejer ska bete sig ”damigt”, underförstått: inte sitta bredbent. Jag pressar honom lite till kring hans definition av dam och damighet och han trasslar in sig i ännu mera trams. Han blir så frustrerad, när han inte ror hem diskussionen, att han till slut hämtar lexikonet i hyllan. Han tror nämligen – på fullt allvar – att under bokstaven D ska han finna ordet dam, som i sin tur ska beskriva vad det innebär att vara dam respektive damig. Lexikonet talar inte till hans fördel. Under ordet dam står det ”brädspel”.

Så här två månader in på terminen konstaterar jag att min inställning, till flickskolans come back, mjuknat något. Från att ha varit helt kallsinnig till idén till att tänka tanken säkert tre gånger om dan. Det vore kanske inte så pjåkigt ändå? Inte för tjejerna i alla fall. Killarna däremot skulle dra ner varandra i skiten ganska så fort. Jag menar inga stötdämpare (läs tjejer) skulle längre finnas att tillgå. Ingen som skriver rapporterna på biologilektionerna, ingen som diskar kärlen efter experimenten på kemilektionerna. Ingen att sno cigg av på rasterna, ingen att fota i duschen med nyinköpta mobiltelefonen. Grabbsen skulle kunna bre ut sig i godan ro – på alla håll och kanter – pissa i kors på toaletten och äta alla biljardbollar dom kom över till lunch. Kort sagt dom skulle kunna svina obehindrat.

Vi andra kommer inte att bry oss. Inte alls faktiskt. För vi skulle befinna oss på en helt annan plats. I lokaler som inte befolkas av fluktande, övermodiga gaphalsar. I matsalar som inte består av matrester på bord, stolar och golv. Vi skulle kunna sitta på toaletter som inte stinker piss och stå på toagolv som inte är indränkta i skvättar från senaste toabesöket. I klassrummet skulle lärarna kunna hålla lektioner utan att behöva skrika och tjata allt för mycket. Vi lärare skulle kunna lära oss tjejernas namn i stället för som det är nu: att brudarna utgör en tyst, grå massa, som stryker längs med skolans utkanter, medan vi tjatar på killarna och konfronterar dom. Vi konfronterar dom så mycket att vi lär oss deras tilltalsnamn på nolltid. Killarna blir med vår hjälp individer med namn och allt medan tjejerna blir just tjejerna.

– Tjejer, vi ses vid simhallen en kvart innan lektion!
– Ali, Philip och Said, ge fan i att höja ljudet på stereon!
– Tjejer, kan ni stänga dörren efter er?
– Omar, skolkar du nu igen?!

Exemplen är otaliga på hur vi använder killarnas namn när vi diskuterar sinsemellan, samtalar med dom, tjatar på dom, medan tjejerna ofta endast är just ”tjejerna”. Sånt blir man ju inte glad av.
Med flickskola skulle tjejerna få vara i fred. Dom skulle slippa kämpa för att få det anständiga utrymme, som borde vara en självklarhet, men som inte är det. Försök har gjorts på skolan. Den kvinnliga biologi- och kemiläraren blev så trött på killarnas jargong att hon helt sonika delade in sina grupper efter kön. Och vips fick tjejerna bättre närvaro och bättre studieresultat. Medan killarna kom att bli alldeles vilsna till en början, när det inte fanns ngn duktig flicka att förlita sig på.

På idrottslektionerna presterar tjejerna överlag bättre när dom är just bara tjejer. Det finns ingen som hetsar eller stressar på dom i styrketräningsrummet. Dom kan i godan ro mecka lite med redskapen, testa och fråga utan att bli satta på undantaget. När dom meckat runt ett tag, kommer dom igång rejält, lyfter och har sig, blir svettiga och lite högljuda. Precis som det ska vara. Simningen likadant: när tjejerna får vara i fred, tar dom i, koncentrerar sig och klarar uppgiften bättre och snabbare.

Klassrumssituationen innebär att tre, fyra killar sabbar för samtliga. Det är så tydligt, det är så genomgående. Men ändå får det fortgå år ut och år in. På skolgården, i uppehållsrummen är det likadant. För att inte tala om datasalen. It’s a mans world. Lägg där till resultat från en nyligen utkommen doktorsavhandling, som visar att tjejers fysiska och psykiska hälsa försämras markant från klass 3 till klass 9. Killarnas hälsa förblev – i denna studie – i stort sett oförändrad. Är vi förvånade?

Trots detta har tjejer bättre betyg än killar. Tänk då om tjejerna fick utvecklas i fred – vilka resultat skulle vi inte få se då?!

Angående avreglering och återreglering. Göran Persson.

Det kan också vara på plats att erinra sig att Göran Persson, i samband
med toppmötet i Barcelona våren 2002, offentligt kritiserade Frankrikes dåvarande premiärminister Jospin, för att den franska regeringen fördröjde beslutet om avreglering och konkurrensutsättning av elmarknaden.

Fransmännen kontrade:
- Det är bra med konkurrens och liberalisering men inte på bekostnad av våra allmänna tjänster, sade då Frankrikes president Jacques Chirac.
- Erfarenheten visar att konkurrens på hushållsel inte automatiskt leder till sänkta priser, fyllde premiärminister Lionel Jospin i och hänvisade till de svenska elpriserna som höjts efter avregleringen.

Fyra år senare kovänder Persson och pratar om återreglering av en elmarknad som ”helt spårat ur”. Ideologisk omvändelse? Valtaktik? Det förra verkar uteslutet och det senare uppenbart. Dock välkommet.

Det hänger ihop.

”Det finns för få entreprenörhjältar i Sverige”, säger studenten Therese Carlborg i en intervju i dagens Metro. Hon har deltagit i en diskussion med Svenskt Näringsliv om hur ungdomsarbetslösheten ska lösas. Svensk Näringsliv bildade i somras en kris – och framtidskommission, med syftet att hitta lösningar för att ”skapa 100 000 tals nya jobb”. SN:s vd Urban Bäckström leder projektet.

–Vi i kommissionen vill hitta vägar så att vi får fler jobb, fler växande företag. Att sänka trösklarna för att komma ut i arbetslivet och starta eget företag, säger Bäckström i samma intervju.

”Sänka trösklarna”, intressant formulering och oroande. Satt i en kontext att Frankrike håller på att införa nya arbetslagar - där man ska kunna anställa ungdomar under 26 och sedan sparka dom när som helst hur som helst under en tvåårsperiod - och att samma förslag väckts av Maud Olofsson (C) här hemma i Sverige, gör att man kan ana vad ”sänkta trösklar” betyder: försämrad arbetsrätt för ungdomar. Satt i en kontext att EU-kommissionens ordförande Barroso stöder Frankrike trots enorma folkliga protester mot förslaget. Svenskt Näringsliv har med andra ord vind i ryggen.

Samtidigt kommer rapport efter rapport att unga mår allt sämre psykiskt.
Det står klart att många unga i dag lever under usla ekonomiska villkor till följd av arbetslöshet och sjukdom. Antalet unga som lever på socialbidrag har ökat.
Den ökade fattigdomen bland unga beror på arbetslösheten. Det konstaterar både Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet i sina rapporter.

– Alla studier visar att unga har fler psykiska symptom i dag, säger Yvonne Forsell, forskare i psykiatri vid Centrum för folkhälsa, i en intervju i Aftonbladet och tillägger att ”det är väl belagt i flera studier att dålig ekonomi hör ihop med psykisk ohälsa. Att inte kunna försörja sig är ett hinder för att bli vuxen”.

Ungdomar runt om i Europa, såväl i Sverige som Frankrike, är vid det här laget så pass desperata att många kan tänka sig ett jobb till vilket pris som helst. Det tär att vara utan jobb och försörjning. Man blir bevisligen sjuk av det. Lösningen som ges är att starta företag. Bli en F-skattare utan de rättigheter som anställda har på arbetsmarknaden. Det är så syniskt. Det är för jävligt.

Jag skrev för ett par veckor sedan om fenomenet ”Unga F-skattare – framtidens underklass”, som passar väl in i sammanhanget. Jag publicerar den igen:

SVT sänder på måndagarna ett utmärkt samhällsprogram som heter Faktum. Igår tog programmet upp den hyfsat hausade trenden: nämligen att bli din egen, skaffa F-skattesedel och kalla dig konsult/egen företagare. Tjatet om hur bra det är att starta eget har pågått ett par år nu. Redan under gymnasietiden erbjuds program och kurser som ska producera och utbilda nya entreprenörer. Ofta ser vi käcka gymnasieungdomar som vunnit det och det priset för uppfinningsrikedom och goda idéer.

Samtidigt gläfser borgarna om bättre villkor för små - och medelstora företag (ska kunna anställa och sparka folk när som helst, hur som helst samt till lägre lön). Bli din egen. När anställningsvillkoren, lönen, grundläggande rättigheter beskärs, när projektanställningarna, vikariaten, frånvaron av jobb blir för mycket rekommenderas du ( eg. tvingas du) att starta eget. Myten kring den egna, fria företagaren frodas och närs av borgarna och det privata näringslivet. "Du behövs, utan dig och dina småföretagarvänner med enskild firma stannar Sverige". Det du egentligen får göra med din F-skattesedel, är att konkurrera ut dina arbetskamrater med lägre lön: den som pallar längst arbetsdag till lägst lön vinner.

Faktum visar att arbetsgivare hellre anlitar personer med enskild firma än att anställa. På så sätt slipper arbetsgivaren ansvar -och den som utför arbetet blir av med de rättigheter som anställda har på arbetsmarknaden. Det innebär att man tvingas jobba med stora risker och dessutom i de flesta fall för en låg ersättning.

Vilka är det som tvingas ner i träsket? Jo, som vanligt är det folk med invandrarbakgrund, som inte kommer in på arbetsmarknaden, beroende på rent rasistiska strukturer: Arne istället för Ali får komma till anställningsintervjun. Det är dom med låg eller ingen utbildning alls som av Arbetsförmedlingen rekommenderas att gå på starta-eget-kurs och framför allt är det unga människor. Projektanställningar istället för fasta jobb tvingar unga att bli egna företagare. Unga F-skattare är den nya underklassen - utan någon trygghet.

Barosso backar upp franska arbetslagar

Barosso backar upp franska arbetslagar. EU-kommissionens ordförande Barosso lovar att EU ska ”stödja och uppmuntra” de nya franska arbetsrättlagarna ”oavsett de folkliga protesterna”. Yttrandet ska ha fällts i samband med ett lunchmöte på en brittisk tankesmedja under måndagen skriver euobserver.

Jag har tidigare skrivit (här,här och här) om den reaktionära kommission som styr och ställer, kommenderar och verkställer beslut inom den Europeiska Unionen. Att nu deras ordförande - Jose Manuel Barroso - backar upp den konservative franske premiärministern, Dominique de Villepin, är helt logiskt. Dom vill helt enkelt försämra arbetsrätten för Europas arbetstagare och börjar lämpligt med gruppen ungdomar för att sedan hoppas på att uppluckringen av arbetsrätten sprider sig uppåt och utåt i systemet.

Från svenskt håll är det oroväckande tyst. Över EU-frågorna ligger det en stor blöt filt, ditlagd av socialdemokrater, som inte vill att den svenska befolkningen ska förstå hur illa det egentligen är. Faktum är att Socialdemokraterna skulle förlora en stor del av sin väljarkår till vänstern, om sanningen uppdagades.

Forts. perspektiv.

Socialistiska Partiet, SP, anordnade den 12 mars en studiecirkel i ABF:s lokaler i Vimmerby. Plötsligt tar sig en grupp nynazister in i lokalen och börjar misshandla mötesdeltagarna. Tillhyggen som teleskopbatonger och flaggstänger användes. Tre personer (från SP) fick föras till sjukhus. Det är inte första gången nynazister handgripligen ger sig på meningsmotståndare. Hur har rapporteringen sett ut kring det här? I stort sett obefintlig! Varför? Vad hade hänt om nynazister tagit sig in på ett möte och misshandlat personer från - låt oss säga - Liberala ungdomsförbundet, LUF? Jag kan sätta mitt huvud på att ledarsidorna i våra största dagstidningar briserat i diverse utfall (helt berättigat)och att tv:s morgonsoffor fyllts med debattörer som oroat hade pratat om angrepp på demokratin. Nu var det ju bara ett gäng socialister som fick på skallen och nyhetsrapporteringen blev därefter. Det är som bekant skillnad på folk och folk...

Perspektiv

Under lördagen demonstrerade 1 miljon människor i Frankrike MOT förslaget att försämra anställningsskyddet för ungdomar under 26: man ska kunna sparka ungdomar när som helst och hur som helst. I Sverige driver Maud Olofsson (C) samma horribla förslag. Åter till Frankrike/Paris: 1 miljon demonstranter, det är en fantastisk siffra, en enorm styrkeuppvisning. 100 personer greps. 100 personer av en miljon är 0,1 promille. Försvinnande lite och vad har svensk media visat? Jo maskerade ungdomar som löper amok. I två dygn har samma sekvenser basunerats ut. Inte bilder på den enorma folkmassa, som helt fredligt visat sitt missnöje, runt om på franska gator och torg. Det är sanslöst. En skandal.

För övrigt...

Moderaten Christoffer Fjellner blev upprörd.

Noterat från en kollega i Bryssel under rubriken "För övrigt":

...så hade Margot Wallström sitt vanliga möte med de svenska EU-parlamentarikerna i Strasbourg denna vecka.

Jonas Sjöstedt (v) tog upp det faktum att företag från EU aktivt bidrar till Israels ockupation av palestinska områden och brott mot folkrätten genom exempelvis ett spårvägsbygge i Jerusalem. Bland de företag som har fått kontrakt i dessa fall finns Alstom och Connex, bägge baserade i EU.

Sjöstedt tog också upp det faktum att det irländska företaget Cement Roadstone Holdings anklagas för att ha levererat cement till bygget av muren inne på palestinskt område, ett murbygge som solklart bryter mot folkrätten.

Då blev moderaten Cristoffer Fjellner upprörd, men inte över Israels ockupation eller brotten mot folkrätten. Istället försvarade han frihandeln på cement och rätten att exportera den till murbygget. Godnatt.

Europaparlamentet fördömer på nytt all människohandel.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att genomföra kampanjer över hela Europa i samband med alla internationella idrottsevenemang i syfte att informera allmänheten, i synnerhet idrottsutövare, idrottsentusiaster och supportrar, så att kunskaperna ökar om problematiken och omfattningen av tvångsprostitution och människohandel. Syftet ska vara att minska efterfrågan genom att höja de potentiella kundernas medvetande. Kampanjen ska också erbjuda information, den rådgivning, det trygga boende och den rättshjälp som krävs för kvinnor, barn och andra offer som tvingats in i prostitution. Massmedia och idrottsstjärnor uppmanas att delta i informationskampanjen, i syfte att höja medvetandenivån och att påverka allmänheten att ändra mentalitet och beteende.

För den som är intresserad kan läsa mer här!

Not angående begreppet "tvångsprostitution". I den europaiska debatten skiljer man på frivillig prostitution och tvångsprostitution. Från svenskt håll sker ingen sådan uppdelning, utan menar att all prostitution är någon form av tvång. Den som driver detta synsätt hårdast i EU-parlamentet är vänsterpartisten Eva-Britt Svensson. Europeisk media (tidningar, radio och tv) har uppmärksammat henne i denna fråga, till skillnad från svensk media, som inte orkat eller velat spegla detta faktum. Igår intervjuade tex. BBC Eva-Britt med anledning av traffickingdebatten. Länk till det kommer senare.

Diskussion pågår.

Nedan tipsar jag om arbete som pågår kring jämställdhet i EU-parlamentet. Det är en bra sammanfattning av diskussioner som pågår där nere just nu. Mycket är spel för gallerierna och kommer i praktiken inte få någon verkan, men frågorna har i alla fall - skenbart - kommit upp på dagordningen. Från svenskt håll i Bryssel är vänsterpartisten och EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson drivande och den som är vettigast i sin kamp för jämställdhet.

Hon driver just nu en viktig diskussion om prostitution i samband med fotbolls-VM i Tyskland. Tyvärr är hon väldigt ensam om att anse att det är alldeles huvudlöst att dela in prostitution i kategorierna "frivillig" och "tvång" - hon menar att all prostitution är någon form av tvång. Majoriteten både inom kommissionen och parlamentet - från höger till vänster - anser att man bör skilja på "vanlig" prostitution (ses som frivillig) och tvångsprostitution (ses som ofrivillig). Det är för sorgligt men framför allt allvarligt att det råder en sådan samsyn. Därför är Eva-Britts kamp så viktig! I ett tal från i förgår säger hon:

Miljoner människor världen över gläder sig åt kommande fotbolls-VM. Men hur många tusentals kvinnor ska offras för att män inte bara ska se på fotboll utan också kunna köpa lättillgängliga sexuella tjänster? För att kunna erbjuda tillräckligt med sexuella tjänster ska tiotusentals kvinnor, ofta med tvång, komplettera den redan stora tyska gruppen av prostituerade kvinnor. Denna människohandel är ovärdig och inhuman. Den visar på en förtryckande kvinnosyn och en nedvärdering av alla de män som kommer för att se på fotboll.

För att stoppa våldet mot kvinnor och barn måste ansvaret för sexslavhandel och prostitution läggas - inte på offren - utan på dem som tar sig rätten att köpa och handla med kvinnors kroppar.

"Tvingad" prostitution kan tolkas som att det finns en motsats - alltså någon form av så kallad frivillig prostitution. Men det finns ingen frivillig prostitution! Kvinnor väljer inte prostitution - de tvingas av olika skäl. Det kan vara genom att bli offer för organiserad brottslighet. Fattigdom och arbetslöshet är andra orsaker men framför allt finns det klara samband mellan prostitution och att kvinnan tidigare varit utsatt för fysiska, psykiska och/eller sexuella övergrepp.

Sambanden mellan legalisering av prostitution och ökad sexslavhandel måste belysas. Vad betyder det för ökningen av antalet offer för sexslavhandeln i samband med fotbolls-VM att prostitutionen är laglig i Tyskland?

Lagstiftning som tillåter prostitution måste utvärderas och jämföras t ex med den svenska lagstiftningen som kriminaliserar kunden.

Den svenska lagstiftningen har visat sig minska efterfrågan och det minskar antalet offer för både sexslavhandel och prostitution genom att köparen av sexuella tjänster synliggörs och kriminaliseras. Ansvaret läggs på rätt plats, på kunderna, det är de som måste ta ansvar för sin sexualitet - utan att köpa kvinnors kroppar.

Accepterar vi att män tar sig rätten av köpa kvinnors kroppar, följer att vi också tvingas acceptera att omkring 4 miljoner kvinnor och barn transporteras runt om och mellan länder för sexuellt utnyttjande. Att fördöma sexuell exploatering och prostitution betyder inte att man skuldbelägger kvinnor i prostitutionen. Tvärtom, vi vill ge alla kvinnor samma rätt som vi själva ha till att leva utan förtryck och rätten till sin egna sexualitet.Kvinnors kroppar är ingen handelsvara - kvinnor är inte till salu.

Till och med i hennes egen politiska grupp - den förenade vänstern GUE/NGL - har hon den stora majoriteten emot sig i denna fråga. En förtorkad man - kommunisten och italienaren Vittorio Agnoletto - säger i samma debatt, som Eva-Britt deltog i måndags att:

fotbolls-VM i Tyskland visserligen var ett tillfälle att diskutera problemet, men man måste skilja på prostitution och prostitution. Det finns fackliknande förbund för frivilliga prostituerades rättigheter och detta bör man respektera.

Det är minst sagt beklämmande att inse att vänstern i Europa sällar sig till övriga reaktionära stolpskott, som härbärgerar parlamentet.

Som sagt läs gärna länkarna nedan för att se vad som pågår!

Ledamöter kräver åtgärder i kampen mot tvångsprostitution
Avspark för kampanj mot tvångsprostitution
Muntliga frågor om människohandel
Ett nytt europeiskt jämställdhetsinstitut 2007

Läget på EU-fronten.

Oroande:
Konstitutionen lever.
Tjänstedirektivets ursprungslandsprincip gör come back.
Kommissionen vill ha en gemensam elmarknad.

Glädjande:
Kommissionen har beslutat sig för att lägga hamndirektivet på hyllan (tills vidare).

Vi tar det från början. I maj röstade Frankrike och Nederländerna om förslaget till en konstitution för EU. Med rungande majoritet avvisade fransmännen och nederländarna konstitutionsförslaget. Därmed borde det vara dödförklarat, eftersom ”reglerna” från början sade att om ett medlemsland underkänner förslaget kommer det att falla i sin helhet. Så klart kunde inte konstitutionsförespråkarna acceptera valutgången. Man kunde ge med sig så lång att det utlystes en ”tankepaus”, en tid av reflektion. Medlemsländerna skulle fundera över varför det blev ett nej och varför EU genomgick en förtroendekris. Det är talande att kommissionen under samma ”tankepaus” presenterar en sk vitbok över en kommunikationsstrategi, ”sätta öron på EU”, som den svenska kommissionären Margot Wallström uttryckte det. Samma kommissionär som sjösatt ett enormt PR-jippo för att få EU:s befolkning att säga ja till konstitutionen. Miljontals euro pumpades in i kampanjen. Ett gäng ja-förespråkare både från parlamentet och kommissionen reste land och rike runt för att få detta ja – men misslyckades. Nu ska samma gäng få till en kommunikation med EU:s medborgare för att häva förtroendekrisen. Trovärdigt? Nej. Det är inget annat än enorm propagandaapparat som har satts igång.

Samtidigt har Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Chirac haft ett möte där dom diskuterat konstitutionens framtid. De båda giganterna diskuterade idén att bryta ut de två första delarna av den tredelade konstitutionen och ställa dem till ny omröstning i Frankrike och Nederländerna. De skulle då kompletteras med en politisk deklaration om "Europas sociala dimension". Siktet är av allt att döma inställt på första halvåret 2007. Då väljer fransmännen ny president och holländarna nytt parlament, samtidigt som Angela Merkel leder EU. Dom passar på med andra ord.

Det enda rimliga är att frågan om en konstitution för EU kom upp på den svenska dagordningen inför höstens riksdagsval. Den är inte död utan håller på att smygas in bakvägen. Frågan man bör ställa till dem som kandiderar till riksdagen är: Kommer du att rösta för en konstitution om du ställs inför ett sådant scenario? Sedan tidigare har socialdemokraterna bestämt att någon svensk folkomröstning blir det inte i frågan, utan det ska avgöras av riksdagen (dom kom ju med smärta ihåg det överväldigande nejet till EMU, så vi lär väl aldrig få folkomrösta igen om EU-relaterade frågor).

Tjänstedirektivet då? Vi var många som gladdes åt att tjänstedirektivets innehåll kraftigt urholkades till förmån för Europas löntagare. Den förhatliga ursprungslandsprincipen hade lyfts bort och ersatts med – ja vadå? Något luddigt och svårtolkat, vilket Vänsterpartiet var tidigt ut med att kritisera. Frågan om tjänstedirektivet ligger nu på ministerrådets bord och från svenskt håll i förhandlingarna representeras vi av näringsminister Tomas Östros. Mötet med ministerrådet äger rum i Bryssel idag! Skvallret gör gällande att ministrarna är missnöjda med utfallet i Europaparlamentet, att det inte blev ett tillräckligt frihandelsvänligt utfall på förslaget. Likaså är flera ministrar missnöjda med att ursprungslandsprincipen lyfts bort och vill återinföra den igen. Alla som röstade för tjänstedirektivet, däribland de svenska socialdemokraterna, bär nu ett oerhört stort ansvar i kommande förhandlingar. Kan Tomas Östros stå emot de nyliberala kompisarna i ministerrådet?

Gemensam energimarknad. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso presenterar ett förslag i en nyutkommen grönbok som gör gällande att EU bör ha en gemensam extern energipolitik, vilket bland annat innebär gemensamma beslut av de 25 medlemsländerna gällande energiförsörjning och inget medlemsland kommer att tillåtas att agera på egen hand. Barroso vill med andra ord centralstyra energipolitiken. Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson och Jonas Sjöstedt skriver 11 mars en artikel som sakligt och bra tar upp konsekvenserna av en gemensam energipolitik i Sydsvenskan. Läs den!

Till sist det enda positiva: Kommissionen har bestämt sig för att spola hamndirektivet. EU-parlamentet har röstat mot förslaget till hamndirektiv två gånger inom loppet av fyra år. Kommissionen har envisats med att komma tillbaka med förslag på förslag, men har nu gett sig. Med direktivet ville man med vanligt nyliberalt manér avreglera hela sektorn, trots att varken arbetstagare eller arbetsgivare inom hamnsektorn stödde förslaget. Pessimist som jag är (ganska så ofta i alla fall när det gäller EU-relaterade frågor), tror jag att det är ett rent taktiskt drag från kommissionens sida. Man vill inte bråka om hamndirektivet i nuläget, utan nu gäller det att driva igenom tjänstedirektivet med bibehållen ursprungslandsprincip. Att då samtidigt bråka med parlamentet och hamnnäringen blir för mycket på en gång.

Kuba 4.

Mitt i natten, 25 grader varmt, stod vi där i Havanna och diggade till Mano Chiao. Vi var runt 25 000 som dansade oss svettiga till musiken. Biljetterna kostade ingenting. Arrangemanget hade en målgrupp och det var stadens ungdomar. Det är uppenbart att Kuba satsar på den unga generationen och då menar jag inte det faktum att Mano Chiao uppträdde. Taktiskt sätt är det ett måste. Missnöjda ungdomar kan utgöra ett potentiellt hot mot den rådande ordningen. Hur många gånger har vi inte sett studentrevolter?

Som jag nämnt tidigare är utbildningen gratis. Universitet och högre utbildningar finns över hela landet, även på landsbygden. Utbildningar kombinerade med konst, musik, idrott och språk för den som är estetiskt lagd – det påminner om den grekiska renässansen ideal. Idrott för den tävlingsinriktade och forskning för den vetgirige. Det finns skolor för funktionshindrade, blinda eller gravt synskadade. Det ÄR imponerande. Arbete för alla och envar är självklart, boende likaså. Trots fattigdomen. Det är imponerande vad ett land kan göra med små, nästan obefintliga resurser.

När vi pratar med unga människor är det ingen tvekan om att dom stöder den rådande regimen, att dom kommer strida till sista blodsdroppen om USA får för sig att intervenera landet. Det är egentligen inte så konstigt. Dom lever under ett ständigt hot, hot från landet som ligger endast 15 mil bort. Ett land som i mer än fyrtio år satt Kuba under blockad. Strypt all handel, svartlistat alla som försöker stödja den kubanska ekonomin, som försökt iscensätta statskupper och som har en plan för ”demokratisering” av Kuba. Självklart leder ett sådant hot till att det kubanska folket, inte minst ungdomarna sluter upp kring Fidel Castro. Självklart försvarar dom det rådande styret för dom vet vad som väntar om USA:s hot blir verklighet. Dom är gamla nog att se vad som sker i Afghanistan och Irak, vad amerikanska statskupper gjort med länder i Sydamerika. Att det styre som USA implementerar i sina imperialistiska krig gynnar storindustrin på bekostnad av befolkningen; skendemokratier ersätter tidigare styre.

Ändå upplever jag inte att ungdomarna eller de unga vuxna ser med naiva ögon på det kubanska samhället. Dom växte upp när den ekonomiska krisen var som värst, när landets BNP mer eller mindre försvann i och med Sovjets fall. Kritiska ögon synar det kubanska samhället och dess socialism. Men istället för att vända systemet ryggen vill man fördjupa, rekonstruera socialismen: göra den mer tillgänglig för att övervinna problemen. Utbildning för alla, vart dom än befinner sig på Kuba, ska vara en rättighet, säger en kille som jag talar med och som är engagerad i den kommunistiska ungdomsorganisationen och medellönen måste bli högre.

Det är också slående att alla jag kommer i kontakt med och som pratar politik beskriver den kubanska revolutionen som något ständigt pågående, icke avslutat projekt. Dom är medvetna att man ständigt måste bygga på och rekonstruera socialismen. Inte minst med tanke på de stora utmaningar som väntar det Kubanska folket - Fidel Castro kommer inte att leva för alltid. Frågan är om den kubanska revolutionen kommer att göra det. En sak är säker: det kubanska folket kommer inte ge upp sitt land i första taget. I den kampen, mot embargot och mot ett eventuellt amerikansk militärt ingripande och för landets rätt till självbestämmande, kommer jag stå på kubanernas sida. En demokratisk omvandling ska ske genom landets gräsrötter och arbeta sig uppåt – inte med bomber från amerikanska stridsplan.

VM-visum för kvinnor.

Det kan bli aktuellt att införa visum för kvinnor utanför EU som vill resa till Tyskland i samband fotbolls-VM, föreslår EU-kommissionen idag. Syftet är att hindra trafficking.

Det är så vansinnigt. Det är den här kommissionen som säger sig arbeta för jämställdhet. Med detta förslag lägger man skuld och ansvar på kvinnorna, inte på de hundratusentals män som förväntas köpa sex i samband med fotbolls-VM. Det är så att man mår illa.

Kuba 3

På svenska ambassaden i Havanna arbetar endast fyra personer. Ingemar Cederberg (minister council)- och en av hans medarbetare tog emot och vi fick en timmas pratstund tillsammans. Dom kände väl till Miriam och hennes man Oscar. Cederberg drog i stora drag Kubas ekonomiska och sociala situation. Tillskillnad mot regimens officiella version om att allt blev bättre i och med revolutionen beskrev Cederberg det som att Kuba bibehållit en jämförelsevis hög nivå jämfört med Latinamerika - att landet innan revolutionen var ”väldigt” utvecklat (relativt sätt), ”låg bra” till. Han beskriver också Kuba som en historia av beroende; först Spanien, sedan USA och till sist Sovjet (olja). Då handelsförbindelserna med Sovjet bröts kollapsade Kubas ekonomi, som en följd av det har man ersatt forna inkomster med turism och utvinning av nickel. Landet har även öppnat upp en ”viss” privat sektor: restauranger, hotellverksamhet etc. Dock får man bara hålla det inom familjen, inte anställa utifrån.

En effekt av turismen är att Kuba och dess invånare blivit mer och mer beroende av den konvertibla peson - CUC. En euro är lika med en CUC. Det finns alltså två valutor: dels den ”vanliga” peson och dels hårdvalutan CUC. Som turist betalar du med hårdvalutan, vilket får effekten att dom som arbetar inom turistsektorn får tillgång till den eftertraktade konvertibla peson. Det öppnar upp för korruption. Folk klarar sig inte endast på den ”vanliga” peson, säger Cederberg, utan försöker trixa sig till hårdvalutan genom att sälja cigarrer, alkohol, bensin etc. svart. Även medicin är gångbart på den svarta marknaden. Landet har på så sätt fått ett A och ett B-lag: dom som enbart tjänar ”vanlig” pesos och dom som har tillgång till CUC – hårdvalutan.

Vi frågar om Sverige spelar någon roll på Kuba. Till vår förvåning berättar Ingemar Cederberg att det finns viss svensk export. Det rör sig om områdena energi, nickel och kommunikation.

Vårt besök hos makarna Chepes föranleder oss att fråga om den opposition som finns på Kuba. Är det en stor grupp? Är dom välorganiserade? Har dom kontakter med USA? Vi får samstämmiga uppgifter om att den kubanska oppositionen är djupt splittrad och inte speciellt stor. Det är ett stort folkligt stöd för den sittande regimen och Cederberg tror att USA:s embargo mot Kuba är den största orsaken till det stora stödet. Hade man lyft/upphävt embargot skulle troligtvis stödet för Fidel Castro minska, säger han: ”Blockaden ger argument för det fortsatta styret”. På frågan om eventuell amerikansk finansiering av oppositionella svarar han att det finns en stor gråzon inom oppositionen: ”Alla är inte USA-lakejer, men visst finns det dom som talar i egen sak och som tjänar ekonomiskt på det” – ”Det är ett kallt krig som pågår”.

Ingemar Cederbergs medarbetare vittnar om att dom får rapporter från oppositionella om trakasserier i hemmen, sanktionerade av staten. Att olika metoder används för att hålla oppositionen i schack. När vi frågar om källor till information anges Amnesty och Reportrar Utan Gränser.

Under vår vistelse har vi sett många skyltar och plakat längs vägrenen som agiterar mot ”Plan Bush”. Plan Bush är det dokument som sägs finnas och innehåller en amerikansk plan för att ta över Kuba inom en närbelägen framtid. Vi undrar ju naturligtvis om det finns en sådan plan i realiteten. Vi har till och med fått ett namn på en redan – från amerikanskt håll - utsedd guvernör, som ska leda ”demokratiseringen” av Kuba. Stämmer det?

Cederberg berättar att USA:s utrikesminister Condoleezza Rice höll i ett möte i Washington 19 december 2005 som hade temat ”Assistance to a free Cuba” (uppgifter om mötet finns också på den amerikanska ambassaden i Havannas hemsida). Där kan man bland annat läsa att en tillsatt grupp håller på att undersöka olika alternativ för att hjälpa till och underlätta en demokratisk övergång på Kuba: ”Explore ways the U.S. can help hasten and ease a democratic transition in Cuba”. Så alldeles fel ute är inte de skyltar och plakat vi sett längs vår resa.

Resan börjar lida mot sitt slut och vi har bara en dag kvar innan vi flyger hem igen. Vi undrar hur framtidsutsikterna ser ut för Kuba och dess invånare. Har ungdomarna framtidshopp?

Kuba 4 imorgon.

Kuba 2

För ganska så exakt tre år sedan arresterades Oscar Manuel Espinosa Chepe av kubansk polis. Han anklagades för kontrarevolutionär verksamhet. Hans fru Miriam är en av initiativtagarna till Damos en Blanco – kvinnor i vitt. Hon är den som bjudit in oss till deras minimala kyffe beläget i Havanna. När vi knackar på dörren öppnar hennes man Oscar numera frigiven, om än med strikta legala restriktioner, p g a njurskada. Oscar pratar dålig engelska så Miriam berättar och tolkar från spanska till engelska. Båda har varit aktiva journalister och skrivit flitigt om bristerna i det kubanska samhället. Oscar är i grunden ekonom. Han har varit utstationerad som ekonomisk rådgivare i forna Jugoslavien, Tjeckolovakien och Ungern. En gång i tiden har han också ingått i en ekonomisk rådgivningsgrupp knuten till Fidel Castro.

1987, efter en semester på Kuba, förbjöds han att återvända till sitt jobb i Jugoslavien på grund av sina åsikter kring ekonomiska förändringar. Han uttryckte med bestämdhet att det var dags för perestrojka och glasnost – helt i linje med vad som höll på att ske i dåvarande Sovjetunionen. Jobben sinade då för honom och han började i stället ägna sig åt att frilansa som oberoende ekonom och journalist. Oscar säger att han alltid baserat sina analyser av den kubanska ekonomin på kubansk officiell statistik och utifrån det kommit med förslag på förändringar och förbättringar för att komma ur den ekonomiska och sociala krisen, som blev ett faktum efter Sovjets fall (ca 75-80% av Kubas BNP försvann då handelsförbindelserna med Sovjet bröts). Han ville förändra ”in a peacefull manner”. Oscar understryker att han alltid har varit motståndare till USA:s embargo mot Kuba och förespråkat försoning kubaner sinsemellan och nödvändigheten av normala relationer till USA för att få igång handeln.

Allt detta sammantaget gjorde att han häktades 19 mars 2003. Han var en av de 75 kubaner som fängslades för kontrarevolutionär verksamhet. 75 politiska fångar. Det väckte stor uppmärksamhet och ilska världen över. 60 av dessa fångar är fortfarande bakom galler. Anhöriga till dessa 75 fångar - hustrur, mammor, döttrar och systrar – började träffas för att ge varandra stöd och för att försöka få sina anhöriga frigivna; Damos en Blanco var nu bildat. Miriam berättar att dom trakasseras på olika sätt för deras engagemang. Grannar har fått rådet, från officiellt håll, att inte ha någon kontakt med dom, polisen kommer med ojämna mellanrum för att söka igenom deras hem osv. 14 december 2005 tilldelades damerna i vitt Andrej Sakharov priset av Europa parlamentet – ett slags fredspris. Dom fick dock inte tillstånd att lämna landet för att ta emot priset.

Samma dag som vi besökte makarna Chepe har Oscar just fått reda på att han kanske måste in i fängelset igen, eftersom hans hälsa förbättrats väsentligt. Sker så har han 20 år framför sig i en fängelsecell.

Vi tar avsked och fortsätter till ett möte på svenska ambassaden i Havanna. Vi vill höra med en tredje part om situationen på Kuba och om anklagelserna att dissidenterna, som är fängslade, skulle vara finansierade av CIA. Finns det någon grund för påståendet?

Kuba 3 kommer imorgon.

Till alla svenska män

I Tyskland förbereds nu bordeller och portabla bås som ska ta emot män som besöker fotbolls-VM i Tyskland i juni 2006. Tiotusentals av dessa potentiella kunder kommer att vara svenska män. Sverige har fått en tilldelning av 28 000 biljetter till försäljning, enligt Svenska Fotbollsförbundet.

Många av flickorna och kvinnorna i bordellerna väntas vara lurade till Tyskland med löften om riktiga arbeten, för att sedan med brutala medel tvingas sälja sina kroppar, bland annat till svenska supportrar.

Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson har vid ett flertal tillfällen försökt pressa rådet och kommissionen kring detta faktum. Nu är hon på gång igen. Läs gärna hela hennes senaste inlägg i frågan.

Kuba 1

Lars Leijonborg har kommit ut med en ny bok där han åker runt i Asien och förundras över den ”väl fungerande” kapitalismen. Ett av länderna han fascineras av är Kina och dess ekonomiska landvinningar. För kännedom: Kina är en diktatur. En kapitalistisk diktatur – på pappret fortfarande kommuniststyrt. För Leijonborg och hans gelikar går det - utan att bli hudflängd - bra att hylla en dylik politisk konstruktion. Det är absurt, men ett faktum.

För två dagar sedan kom jag hem från en intensiv resa på Kuba. Jag valde medvetet att resa till en annan diktatur på motsatta sidan av jordklotet. Kuba är en socialistisk enpartistat. Jag ville med egna ögon, egna öron se, höra, fråga och lyssna – försöka bilda mig en uppfattning. Jag funderade redan under resan hur jag skulle våga/kunna delge mina upplevelser. Det går inte lika bra att förundras och peka på bra exempel från ett land som Kuba. Man kan lätt bli ett villebråd, anklagad för att vara diktaturkramare, naiv och dum. Skillnaden är så klart att Kuba inte är kapitalistiskt utan socialistiskt. Därför kan en nyliberal Leijonborg smajla i kapp med västerländska företagsledare i Kina, men en socialist på besök på Kuba bör ligga lågt. Sådant är klimatet i Sverige just nu och inget tyder på att det vänder.

På Kuba träffade jag företrädare för det kommunistiska partiet och dess ungdomsförbund. Jag mötte också och talade med två dissidenter, utsatta för repressalier anklagade för kontrarevolutionär verksamhet. Jag stämde träff med den svenska ambassadören för att få hans bild av vad som sker på Kuba och jag pratade med vanliga människor, studenter och yrkesverksamma. Sammantaget blev det en mosaik av upplevelser. Hjärnan arbetade förbrilt med att sortera alla intryck. Tankarna snurrade: å ena sidan å andra sidan, rätt eller fel, svart eller vitt – gråzon.

Jag har bott i två olika länder förutom Sverige. Ett halvår har jag tillbringat i Ryssland och ett år i Belgien. En av dom första saker jag tänkte på när jag anlände till Kuba, var att människorna såg friska ut, rent av sunda. En nästan genant iakttagelse, men för mig viktig. Jag tänkte på alla de timmar jag stått i ryska rulltrappor på väg upp eller ner, till eller från tunnelbanan. Eftersom det tar 5-6 minuter att ta sig upp från underjorden, då det ryska tunnelbanenätet - åtminstone i S:t Petersburg och Moskva - ligger så långt under markytan har man inget annat att göra än att glo på människorna som åker förbi en. Det var mer regel än undantag att människorna såg sjuka ut; trasiga kläder, pisslukt från kläderna, sprit i andedräkten, munnar utan tänder eller med ett fåtal gluggar kvar. Ansiktena var ofta insjukna, huden glåmig. Det osade fattigdom. Det är intryck av Ryssland som jag än i dag minns med avsmak. I Belgien, ett land som kanske är 50 ggr rikare än Kuba, stötte jag varje dag på människor som uppenbarligen levde (lever) i ren misär: uteliggare, människospillror utan skor, såriga fötter och infekterade ben. Tiggande män, kvinnor och barn har varvats med affärsfolk från Europas alla hörn.

Allt det här tänkte jag på när jag vandrade runt, besökte skolor, sjukhus, kulturinrättningar, jordbrukskollektiv, eller bara satt och tittade ut genom bussfönstret. Kuba förmår att göra vissa saker bättre än vad Ryssland och Belgien är kapabla till – två demokratier (Ryssland är det åtminstone på pappret). Får man lov att påpeka det? Jag gör det ändå.

Kuba utbildar sitt folk (utbildningen kostar ingenting), ger dom sjukvård, boende och kraftigt subventionerade livsmedel. Alla har råd att äta sig mätta. Alla har råd att söka sjukvård, tandläkare och mödravård. Det är gratis. Sexualupplysning ingår i skolundervisningen, p-piller finns att få, abort är tillåtet, om du får barn kan mamman eller pappan vara hemma med barnet under ett år med 100% ersättning. Det är mer, mycket mer än vad majoriteten av alla världens demokratier klarar av att förse sin befolkning med. Kan man påpeka det utan att få stryk? Jag hoppas det.

Kuba har en enormt stor läkarkår, en skicklig sådan. Landet utbildar också folk från Latinamerika och Afrika som vill bli läkare – gratis. Ca 170 000 kubanska läkare finns utskickade runt om i världen för att arbeta mot dom fattigaste länderna och i katastrofområden.

Kuba och Venezuela har nyligen ingått en överenskommelse: Kuba får olja av Venezuela i utbyte mot ögonoperationer. Genialt. Venezuela är också i behov av en omfattande läs – och skrivkampanj för att få bukt med analfabetismen, vilket Kuba lovat att hjälpa till med. Inga pengatransaktioner utan utbyte som direkt gagnar ländernas medborgare.

Detta och mycket mer tänkte jag på när jag stämde träff med de två dissidenterna, varav en fått sitta i fängelse för ”kontrarevolutionär” verksamhet. Är detta baksidan av myntet? Skulle jag omvärdera allt jag hittills upplevt på Kuba? Mer om den upplevelsen i morgon.