Svensk rätt konvertibel med EG-rätt?

Igår lämnade arbetslivsminister Hans Karlsson in regeringens yttrande över Vaxholmskonflikten till EG-domstolen. Karlsson sade sig vara lugn över att svensk rätt är konvertibel med EG-rätt, dvs att fackliga organisationer ska kunna/har rätt att kräva kollektivavtal med samma villkor som de som gäller för svenska företag och att kunna vidta stridsåtgärder för att få sådana avtal.

Den som kommer ihåg vad kommissionär McCreevy sade för ett par månader (5 oktober för att vara exakt) sen under sitt Sverigebesök är nog inte lika lugn. Det är värt att påminna om det. I sådana här lägen är det direkt skadligt att vara naiv. McGreevy sade uttryckligen att "den Skandinaviska typen av kollektivavtal strider mot EUs lagstiftning om den fria rörligheten" och vidare "Kommissionen följer fördraget. När Sverige implementerat utstationeringsdirektivet har minimilönerna utelämnats. Det är inte i enlighet med EU:s lagstiftning för den fria rörligheten för arbetskraft och kommer att argumentera emot Sverige" och ännu lite mer obehagligt snack från kommissionären "EU-kommissionen kommer att föra talan emot Byggnads när tvisten med det lettiska byggföretaget Laval prövas i EU:s domstol".

Så riktigt lugn bör nog inte Hans Karlsson vara. Det är inte alls säkert att den svenska arbetsmarknadens utformning är förenlig med EG-rätten. Om inte bör ju rimligtvis LOs inställning till ett fortsatt medlemskap i EU ifrågasättas å det starkaste.

Rör inte min post

I morgon 1 februari är det så kallad minisesseion i EU-Parlamentet i Bryssel. Det innebär att EU-parlamentarikerna kommer att rösta om olika ärenden under två dagar. Ett ärende som är nog så viktigt men som helt försvunnit i svensk rapportering - om man nu kan tala om svensk rapportering fr Bryssel - är omröstningen kring ett nytt postdirektiv.

Sverige var tidigt ute med att avreglera posten, dvs man öppnade redan 1993 upp brevmarknaden för konkurrens. Vårt land vid sidan av vitt skilda länder som Finland, Estland, Nya Zeeland och Argentina är ensamma i världen om att avskaffat monopolet för posttjänster, fler är dock på gång. Senast 2009 ska brevmonopolet upphävas i hela EU om kommissionen får dom den vill.

Som i så många andra fall när det gäller avregleringar och privatiseringar är det EU:s inre marknad som framtvingat åtgärderna. Den inre marknaden är själva kärnan i EU:s konstruktion. Den inre marknaden får aldrig sättas ur spel - den är överordnad allt annat - många gånger på bekostnad av natinell lagstiftning.

En brevmarknad under konkurrens innebär bland annat att det är olönsamt att dela ut post i glesbyggd och mer lönsamt att hantera försändelser i storstadsområden. Hur blir det med rikstäckande post i framtiden? Hur blir det med daglig postservice till rimliga priser för dom som inte bor i Göteborg, Malmö eller Stockholm? Och hur ser arbetsvillkoren ut för de som ska utföra denna service?

Det enda rimliga vore att Sverige ställer krav på EU att stoppa avvecklingen av brevmonopolet. Tillgång till information ska inte vara avhängigt geografiska förhållanden.

7/2 Vaxholmskonflikten - lunchseminarium

Om tre veckor röstar EU-parlamentets ledamöter om det omdiskuterade tjänstedirektivet. Går det som högermajoriteten i parlamentet vill kan 100 år av facklig kamp gå till spillo inom ett par år. "Vår" sk Vaxholmskonflikt kan bli vardag i ett allt mer EU-anpassat arbetsmarknadssystem. Ett givet tips i den här kontexten är ett luchseminarium i ABF:s regi:

"En debatt om den högaktuella Vaxholmskonflikten. Globaliseringen förändrar arbetsvillkoren för svensk fackföreningsrörelse och därmed också grunden för det svenska välfärdssamhället. Författaren till boken ” Konflikten i Vaxholm”, Aftonbladets Ingvar Persson ger sin bild av konflikten. Maciej Zaremba, journalist på DN ger en annan bild med utgångspunkt i sin artikelserie ”Den polske rörmokaren”. Debatten leds av den tillträdande Agora chefen, Anna Thoursie".

Tisdagen 7 februari kl.12.00-13.30, ABF-huset, Sveavägen 41 • Entré 50 kr
Arrangörer: Arena Program och Abf Stockholm

Medborgargarde

Ett gäng pappor från överklassförorten Limhamn i Malmö har spöat upp invandrarungdomar den gångna helgen. Beväpnade med batonger och golfklubbor har dom försökt ta rättvisan i sina egna händer. Lyckligtvis har Malmöpolisen reagerat hårt mot dessa rättsvidriga individer och polisanmält karlarna. Polismästare Ulla Ardenmark anser att medborgargardet är ett direkt angrepp mot demomkratin. Hon vänder sig också mot gardets rasistiska tendenser.

I sammanhanget är det av värde att uppmärksamma allmänheten på att den lokale Muf-ordföranden Ardavan Khoshnood uttalar sitt stöd för gardet. Det reaktionära gör sig påmint överallt och när som helst...kanske utrustat med golfklubbor i ett gatuhörn nära dig.

Tanter i offentliga sektorn - förenen eder.

Denna text publicerades i tidningen Flamman för ganska så exakt ett år sedan. Den är lika aktuell nu som då. Med denna text lägger jag ribban - här befinner jag mig - utifrån detta klass - och könsperspektiv analyserar jag omvärlden.

Jag har en fibro-morsa. Hon är en av alla dom kvinnor i offentliga sektorn som fått diagnosen fibromyalgi: värk i alla kroppens muskler och leder. Ont vid minsta beröring. Till detta kan läggas till utslitna ryggkotor samt utmattningsdepression. Hon är förskolelärare. Hon har uppfostrat två ungar på egen hand. Lönen är usel. Sånt sliter.

Min mormors kropp är helt ledbruten. Hon har reumatism. Hon har uppfostrat fyra ungar, jobbat deltid i deltaljhandeln och heltid i hemmet. Hon fick förtidspensionera sig. Kroppen pallade inte. Hon klarar sig inte på sin pension. Min mormors mamma var piga åt storbönderna ute på vischan i sydöstra Blekinge. Hennes kropp var också helt paj när hon dog. Hon hade en syster som dog till följd av lunginflammation, då hon tvättat kläder i jävligt kallt vatten en jävligt kall vinterdag åt en rikemansfamilj, som inte skickade efter doktorn. Tre generationer kvinns. Ett stycke nutidshistoria som inte slutar här.

Jag har en syrra som bokstavligen, rent kroppsligen, stått i kö för att få sommarjobb. Kommunen ordnade påhugg till arbetslösa ungdomar. Det innebar i praktiken att den eller dom som på morgonen var först i kön fick jobb för dan. Dom andra fick gå hem. Detta är 2000-tal. I början av 1900-talet stod min mormors farsa i kö med en massa andra män för att få jobb för dan. Själv är jag visstidsanställd eller kalla det gärna säsongsanställd. Allt beror på hur budgeten ser ut halvårsvis för skolan jag arbetar på. Historien fortsätter.Min morfar har inte råd att laga tänderna. Vi la ihop för att han skulle kunna fixa käften. Detta är 2000-tal. När han var barn för en sådär 70 år sedan, hade gamlingar inte heller råd med ordentlig tandvård. Det har förresten inte hans barn och barnbarn som är över tjugo år heller. Detta är fortfarande 2000-tal.

Min gammelmormor var socialdemokrat, hennes man med. Min mormor och min morfar är också socialdemokrater. Deras barn och barnbarn är inte det. Själv tycker jag att det är talande. Vi har dragit våra slutsatser grundat på fakta och erfarenheter – ren empiri. Och vi skiter i lik i garderoben. Min morsa har känt på sossarnas besparingar inom den offentliga sektorn så aktivt att hon nästan själv stått lik på jobbet. Varför skulle hon och andra i hennes situation rösta på ett sånt parti? Det finns ju inte en enda anledning. Sossarna har gett fan i folkhemsbygget för länge sen. Dom har gett sitt godkännande till för stora barngrupper på dagis, för lite personal, skitlöner och för hög sjuknärvaro bland personal och barn (med skitlöner har man inte råd att vara sjuk). Det krävs ju ingen Einstein för att räkna ut att till slut brister det. Kroppen säger ifrån. Långtidssjukskrivningarna stiger.

Det här är den verklighet vi lever i och den är fullständigt oacceptabel. Vi är inte så få heller. Vi är inte heller få som insett att vänstern är det enda alternativet. Kollar man med unga människor av idag, så har dom också förstått det. Missnöjet växer. Det finns all anledning i världen för vänstern att kunna expandera. Och då händer det. Ett drev dras igång. I media, var annars? Folk från höger till så kallad frihetlig vänster hänger på och ribban för debatten är lagd. Sakfrågorna hamnar som vanligt i skymundan. Makt, ägande och kapital visar musklerna. Det är nu som vänstern inte får ge vika. Att gå högerut, mot sossar som för längesen skulle slutat kalla sig för socialdemokrater, är att inte ta vanliga människors behov av en konsekvent förd vänsterpolitik på allvar. För borgarna är det oerhört lätt att leva med en socialdemokratisk regering som för borgerlig politik. Men för alla dom som sliter ryggarna av sig inom vården, skolan, detaljhandeln och industrin, är det livsfarligt i ordets rätta bemärkelse.

Om inte vänstern kan samla ihop sig nu och utgöra ett alternativ till det politiska etablissemanget, vad ska vi göra då? Ska vi stillatigande se på när arbetsvillkor och lönesättning börjar likna tidigt 1900-tal? Ska vi luta oss tillbaka och hoppas på det bästa när socialförsäkringssystemen nedmonteras? När grundläggande behov privatiseras? Vilken vänster vill vi vara? Den som kastar in handduken? Oacceptabelt. Jag sätter mitt hopp till kvinnsen och uppmanar: Tanter i offentliga sektorn – förenen eder! För ingen annan verkar göra det.

Socialism och feminism - vad annars?

Frustration över sakernas tillstånd leder i bästa fall till politisk organisering. I sämsta fall haveri. Ett utmärkt komplement till politisk organisering är blogen. Bloggandet är relativt nytt och det domineras av unga killar med högervridna åsikter och perspektiv. Det är en anledning till att öppna en blog med namnet: Vänster: socialism och feminism - vad annars?

En annan god anledning är att ge svar på tal, ta fajten med de etablerade medierna. Medieklimatet som nu råder i Sverige är absurt. Radio, tv och tidningar agerar utifrån en given mediedramaturgi där allt som faller utanför ramarna negligeras. Enkelspårigt. Odemokratiskt.

Att öppna en blog som kan ge andra perspektiv och berättelser är att ta ansvar. Rent egoistiskt är det oerhört befriande att få ur sig frustrationen över alla nyhetsinslag, ledarkolumner och debattsidor med ofta förekommande nyliberala överklassekonomer som hetsar mot sjuskrivna, arbetslösa och invandrare. Den första texten som jag publicerar är en text jag skrev för ett år sedan då jag fick min morsas sjukintyg i handen. Hon var så jävla ledsen och jag blev så JÄVLA förbannad på alla de politiker som gjort Sverige till vad det är idag: Ett för EU och USA hukande land bland andra. Med allt vad det innebär för vår finans - och penningpolitik, vår utrikes och inrikespolitik. En annan dagordning behövs. Den borde sättas av alla dessa tanter i offentliga sektorn!