Exakt vem befrias?

”Hushållsnära tjänster befriar kvinnorna”, säger centerns Maud Olofsson. Vilka kvinnor undrar man ju då? Är det min offentlighetsanställda fibro-morsa, med utslitna ryggkotor + usel lön, som kommer att befrias? Min mormor, som jobbat heltid i hemmet och deltid i detaljhandeln samt uppfostrat fyra barn och knappt har någon pension vid 73 års ålder? Är det min barndomskompis, som ensam uppfostrar sin unge och samtidigt hoppar in på olika vikariat som mattant, som kommer att känna sig fri med Maud Olofsson vid rodret?

Naturligtvis inte. Historiskt sett är det denna grupp som fått stå till tjänst med sin kropp och hälsa för att underlätta för väl besuttna människor. Herrskap och tjänstefolk. Husfru och piga. Bonde och dräng. Ska vi nu skattesubventionera denna över – och underordning?

Hade det funnits utbyggd barnomsorg på 50-talet, hade min mormor kunnat jobba och fått ihop till sin pension. För att inte tala om det funnits en föräldraförsäkring som delats upp lika mellan henne och hennes man.

Om inte offentliga sektorn hade torterats så av nedskärningar under 1990-talet hade förmodligen min morsas kropp pallat ett tiotal år till. Hon hade, så att säga, kunnat bidra till produktionen ytterligare en tid.

Om lönerna i offentlig sektor var högre och om fler jobb skapades i denna sektor, kunde fler kvinnor öka sitt oberoende och säkra sin ålderdom.

Hade heltid varit en rättighet och visstidsanställningar utrotade hade fler känt sig befriade och kunnat sova lugnt om natten.

Att ha en piga hemma befriar bara de redan priviligerade. Medan tvätten stryks, ungarna utfodras, dammtussarna sugs upp, kan herr och fru Lidingö jobba på sina karriärer, utöva kvalitetstid med varandra eller sina vänner, vilket i sig inte är fel, men det ska inte ske på bekostnad av andra kvinnor (el män) och samhället ska definitivt inte subventionera det.